juni 12, 2006

En bra och hyvens pappa

Min son är inte speciellt förtjust i nappar. Alltså han vill gärna ha en när han skall sova. Men det är egentligen bara då. Annars har han inget speciellt behov av dem.
Men iförrgår kväll. Vi var på landet och grabbhalvan hade precis fått på sig pyjamasen. Jag skulle bara hämta nappen, som jag hade sett låg i köket. Men det var fel napp. Det var en sedan länge på landet kvarglömd napp. Den var ganska muggig. Så jag slängde den och gick för att hämta en ny och fräsch. När jag vände mig om, så står pyjamaskillen där. Han bara skakar. Han har just bevittnat en horribel scen: PAPPA SLÄNGDE NAPPEN I SOPTUNNAN! Han skakar och skakar men ger inte ifrån sig ett endaste ljud. Jag vet att han samlar luft och försöker blixttrösta. (Jag har sett det förr och vet vad som kommer.) Han drar in och drar in till man tror att han inte kan bli rödare i ansiktet, då briserar han i ett avgrundsvrål.
Efter en stund älgade jag iväg efter en ny napp. När jag kom tillbaka till köket, hade han givetvis den gamla nappen i munnen. Som han hade fiskat upp från soptunnan, där den låg bland gammalt kycklingrens och annat trevligt...och jag kände mig åter igen som en bra och hyvens pappa.
Verkligen.

Nu har vi en son som inte vågar släppa nappen på kvällen. Inte ens för att dricka välling. Han vill, men ångrar sig i sista sekunden. Tänk om pappajäveln slänger den här nappen också. Bäst att hålla i den för glatta livet.

6 kommentarer:

Lotten Bergman sa...

Min ädste son var en total nappgalning. Han hade ett tag 32 stycken som han skramlade med innan han somnade. Jag hade ett inte särskilt väl fungerande färgsystem så att jag visste vilka som var nya och inte nya. När en napp blev gammal slängde jag den inte bara utan (just för det där med förvirring och återanvändning) klippte av tuttedelen före kassering.

Denna dekapitering råkade min son en dag få se. Trauma.

R Skriverier sa...

Lotten ->
Tack, nu känner jag mig lite bättre. Jag dekapiterade iallafall inte nappen innan jag slängde den. (Även om jag nog nog kommer göra det i fortsättningen, för att slippa kycklingrensmarineringen.)

Napptrauman; det kanske är ett viktigt begrepp inom psykiatrin?

Zio sa...

Ha ha ha

Tack för dagens skönaste skratt :-D
Jag ser ju den lille parveln framför mig!

Själv städade jag ur 4-åringens rum i helgen och kastade i smyg sisådär ett ton trasiga leksaker eller delar därav. Men jag passade min minsann väldigt noga för att bli påkommen.
Man har väl lärt sin läxa väl ;-)

Anonym sa...

...hahaha... det var faktiskt jäkligt roligt.... Å han blev faktiskt väldigt förgrymmad....
/s

smultronpaj sa...

Hur kunde du? Ett trauma för en liten palting att se, det förstår du väl?

bästisgrannen sa...

Usch, jag gjorde något liknande med min dotter, fast här var det en död guldfisk som låg och flöt i akvariet som var inblandad. Jag spolade ned den i toaletten utan att uppmärksamma dottern som med uppspärrade ögon och darrande underläpp stod i dörröppningen.

Jag kände mig som en akvariefiskmördare i flera månader.