juni 09, 2006

Varför är jag så konstig ibland?

Jag är så rädd att jag inte skall klara det. Att jag skall misslyckas. Virra bort mig i mina stora konstiga tankebanor och inte klara av att ta mig ut. Jag är så rädd att förlora er, göra bort mig och spolas bort. Försvinna och bli utraderad, frysa till is eller smälta bort.
Mina känslor är så stora och så starka – jag känner mig plötsligt så sårbar just på grund av detta faktum.
Jag söker mig omedvetet inåt för att hitta någon slags feg livlina att dra i. Nödtampen att greppa om hela havet nu stormar. Men livlinan som är pilar in i mig. Taggar som river händerna hela vägen ner. För linan är inte min vän. Den är min feghet. Min ängslan. Och min önskan att bära hela skulden själv.

Men jag är långt från något stormande hav. Allt är precis perfekt. Och just därför blir jag livrädd att det skall ändras. Och söker instinktivt efter eventuella möjligheter att se det som mina egna fel. Hellre harakiri än arkebusering. Men det är ju inte alls så det är i verkligheten. Jag står inte inför något val.

Vad är det för fel på att bara få ha det trevligt och vara glad?

2 kommentarer:

Lotten Bergman sa...

Trevlig och Glad här. Jag vill att du bloggar mer om dina tapeter! Trevligt och glatt, liksom!

Anna sa...

Inget fel med trevlig och glad. Men emellanåt är man ju inte det. Utan feg och ynklig och liten. Skönt, tycker jag, att höra då och då att man inte är ensam.