Även om det mesta känns som en transportsträcka nu så måste jag ändå, självklart, försöka leva dagen som den kommer. Se det roliga i att våren vann och att sommaren kommer närmare och närmare.
Jag fuskade igår. Fejkade att jag mådde dåligt och avstod på så vis från våran inplanerade kick-off. Den med hyrt hotell, storband, dans, någon slags buffé, billig sprit och hela havet stormar. Jag orkade inte. Jag satt hela förmiddagen och gick igenom om icc-profiler - färgstyrning mellan dator och tryckeri. För att sedan fastna i en urseg genomgång av nya versioner av program jag jobbat i sedan 1997. Dessvärre hade jag ingen chans att fly. Fastnaglad vid läran av saker jag redan kunde, som jag var, var det inte så konstigt att jag tappade sugen. Efter genomgången skulle vi åka och ansluta med resten av kick-off-ligan. Men jag skyllde lite dåligt på någon plötsligt uppkommen huvudvärk och oj är jag lite lite förkyld? Host, host och sen åkte jag hem.
Så kan det gå.
Jag behöver tid för mig själv
Det är ingen hemlighet att livet går i vansinnestempo nu. Tisdagen var väldigt omvälvande. Omtumlande. Otrolig.
Så vad gör man?
Jag spenderade mina vunna fria timmar med att diska, sitta framför datorn hemma och pilla lite, kolla på gamla kort och fundera. Sen plockade jag fram min målarlåda och började leka lite med akryltuberna jag köpte för någon månad sedan.
Jag har bara målat i olja förut. I och för sig har jag provat det mesta förutom just akryl, men det är bara olja som jag känner mig bekväm med. Olja är min grej, om man säger. Men jag har varit lite nyfiken på akryl i flera år. Men man måste köpa så många tuber för att komma igång och av oljefärg har jag redan ett helt batteri, så det har inte blivit av riktigt. Men för en månad sedan kröp jag till korset och köpte, ett högst o-coolt skall sägas, akrylmålarset. Typ tjugo nyanser i små testtuber. Bara för att prova liksom.
Igår plockade jag iallafall fram dom och började leka. Det var en ganska stor skillnad mot olja. Det torkar så snabbt. Jag visste att det skulle torka snabbt - men jag insåg inte att det var såhär snabbt. Det kändes ganska bra, tycker jag. Även om oljefäger känns mer potent på något sätt.
Nåja.
april 30, 2004
april 27, 2004
Haiku om nu
En ny dag gror nu
med bara våra egna
misstag och snedsteg.
Inser du, som jag,
att vi måste gödsla och
vårda det fina
för det är plötsligt
dags att spänna vingarna
och visa kunskap.
med bara våra egna
misstag och snedsteg.
Inser du, som jag,
att vi måste gödsla och
vårda det fina
för det är plötsligt
dags att spänna vingarna
och visa kunskap.
april 26, 2004
Det här kan vara de sista orden från en ung man
Jag sitter här hemma och kan inte låta bli att låta tankarna bearbeta morgondagen. Hur kommer det att kännas efter. Vad kommer de att säga. Det är hon och jag mot rubbet imorgon.
Jag vet inte vad som kommer hända imorgon. Egentligen är det inte så speciellt. Det har redan hänt och det finns ingenting som kan hända imorgon som skulle kunna få mig att känna mig mer påverkad av det här än vad jag redan är. Men ändå känns det som att det är imorgon avstampet är. Första darrande steget mot något som kommer att bli början på ett nytt sätt att leva. Vare sig jag vill eller inte.
Men jag vill – och det är ju en jävla tur
De sista veckorna har gått så himla fort. Tiden rusar iväg och jag jobbar precis lika mycket som vanligt. Men det är inte som vanligt. Inte alls. Det är extremt ovanligt det här. Iallafall för mig. Jag bryter helt ny mark. Men det är å andra sidan något som jag är väldigt nöjd med. Jag vill det här.
Jag är bara extremt nervös för att jag inte är säker på att jag kommer att klara av det. Självklart kommer jag klara av det. Men jag vill ju göra det världsrekord-bra. Bäst hittills.
Världens bästa människa på alla plan
Jag sätter notoriskt ribban precis lika högt som vanligt. Men jag vet att jag borde avända mig av all lärdom jag har skrapat ihop under de åren jag knallat runt i den här verkligheten. Nu borde ju allt ställas på sin spets. Jag behöver inte vara orolig för att jag inte skall vara bäst, för jag är bäst.
Men det är ju det jag är orolig för.
Det är nu jag skall övervinna allt det där som jag gjorde fel i första försöket. Det är nu allting skall klaffa. Strulpelle har blivit Stålmannen.
Nåja.
Men det är inte mycket jag kan göra än att hålla i sanningen så hårt jag kan och försöka se tuffare ut än jag är.
Och jag är ganska tuff.
Jag vet inte vad som kommer hända imorgon. Egentligen är det inte så speciellt. Det har redan hänt och det finns ingenting som kan hända imorgon som skulle kunna få mig att känna mig mer påverkad av det här än vad jag redan är. Men ändå känns det som att det är imorgon avstampet är. Första darrande steget mot något som kommer att bli början på ett nytt sätt att leva. Vare sig jag vill eller inte.
Men jag vill – och det är ju en jävla tur
De sista veckorna har gått så himla fort. Tiden rusar iväg och jag jobbar precis lika mycket som vanligt. Men det är inte som vanligt. Inte alls. Det är extremt ovanligt det här. Iallafall för mig. Jag bryter helt ny mark. Men det är å andra sidan något som jag är väldigt nöjd med. Jag vill det här.
Jag är bara extremt nervös för att jag inte är säker på att jag kommer att klara av det. Självklart kommer jag klara av det. Men jag vill ju göra det världsrekord-bra. Bäst hittills.
Världens bästa människa på alla plan
Jag sätter notoriskt ribban precis lika högt som vanligt. Men jag vet att jag borde avända mig av all lärdom jag har skrapat ihop under de åren jag knallat runt i den här verkligheten. Nu borde ju allt ställas på sin spets. Jag behöver inte vara orolig för att jag inte skall vara bäst, för jag är bäst.
Men det är ju det jag är orolig för.
Det är nu jag skall övervinna allt det där som jag gjorde fel i första försöket. Det är nu allting skall klaffa. Strulpelle har blivit Stålmannen.
Nåja.
Men det är inte mycket jag kan göra än att hålla i sanningen så hårt jag kan och försöka se tuffare ut än jag är.
Och jag är ganska tuff.
250 kilo förväntningar
Ja, men då är det väl egentligen bara att vänta och se vänta och se. För om man skall vara helt ärlig (och det
skall man väl?) så finns det inte så mycket mer att göra. Inget nytt under solen men andra ord.
Helgen passerade utan något egentligt viktigt inträffade. Jag har slitit hårt för att lägenheten skall återgå i samma skick som den var i innan allt det där fula satt igång. Köket är ju klart nu, men köksombyggnaden har påverkat hela våran relativt lilla lägenhet. Så jag har agerat spårutsuddare i helgen och jagat sågspån och byggdamm medelst dammsugare och trasa.
Det känns så himla skönt när det är välstädat. Jag mår så himla mycket bättre när det är välstädat hemma. När man kan komma hem och göra något roligt och kreativt utan att känna att jag har dåligt samvete för jag borde verkligen...
Med den insikten i bagaget är det väldigt märkligt att det inte oftare är välstädat hemma hos mig. Det är inte direkt jättestökigt heller men det händer. Hur kan det komma sig att jag som uppenbarligen inte har några speciellt pedantiska särdrag, känner mig så bra till mods när det är välstädat hemma?
Men det är i och för sig mig i ett nötskal: att hopplöst försöka spara kakan och samtidigt äta upp den vid alla möjliga tillfällen.
Nåja, i morgon väntas ett inverterat big bang.
Undrar vad som händer sen?
skall man väl?) så finns det inte så mycket mer att göra. Inget nytt under solen men andra ord.
Helgen passerade utan något egentligt viktigt inträffade. Jag har slitit hårt för att lägenheten skall återgå i samma skick som den var i innan allt det där fula satt igång. Köket är ju klart nu, men köksombyggnaden har påverkat hela våran relativt lilla lägenhet. Så jag har agerat spårutsuddare i helgen och jagat sågspån och byggdamm medelst dammsugare och trasa.
Det känns så himla skönt när det är välstädat. Jag mår så himla mycket bättre när det är välstädat hemma. När man kan komma hem och göra något roligt och kreativt utan att känna att jag har dåligt samvete för jag borde verkligen...
Med den insikten i bagaget är det väldigt märkligt att det inte oftare är välstädat hemma hos mig. Det är inte direkt jättestökigt heller men det händer. Hur kan det komma sig att jag som uppenbarligen inte har några speciellt pedantiska särdrag, känner mig så bra till mods när det är välstädat hemma?
Men det är i och för sig mig i ett nötskal: att hopplöst försöka spara kakan och samtidigt äta upp den vid alla möjliga tillfällen.
Nåja, i morgon väntas ett inverterat big bang.
Undrar vad som händer sen?
april 22, 2004
Je suis un baugette
Jag bakade baugetter igår. Baugetter att hålla under armen när jag skall låtsas vara en parisbohem. Eller baugetter att hålla uner armen när det blåser. Det kan kanske kvitta.
Jag har fått en himla lust att laga mat och baka nu igen. Inte konstigt kanske, då vårat kök varit ett enda stort kaos i flera månader och nu äntligen är klart.
Hur som haver, jag läste i en bok som jag köpte till Henne förra hösten - eller våren kanske det var. Den heter Riddarbageriets bröd och den är säkert i var mans bokhylla snart. Jag såg nämligen att den var på någon bästsäljarlista. Det var ju roligt. Jag har inte egentligen tittat i boken speciellt förän nu för någon dag sedan. Men det är ju faktiskt fantastiskt vilken trevlig bok det är...skriver jag och känner mig plötsligt som en gammal husmor som står och gräver i de där numera gammaldags farinsockerburkarna. Du vet dom där låga, breda och pratiskt taget kvadratiska, beigebruna mjukplastburkarna med ett runt, mörkbrunt mjukplastlock, innehållandes en mer eller mindre stenhård fast seg mörkbrun klump till farinsocker.
Frågan är om det nya farinsockerupplägget med mer raffinerat och därför torrt, oklibbigt och också mer lätthanterligt farinsocker kanske har förlorat något i smakstyrka gentemot det gamla mörkbruna hårdklibbande farinet. På något sätt hoppas jag det. Det känns bättre om det rejäla smakar mer. Tror jag.
Åter till brödbakarboken då. Det är slående hur mycket överlägsen en välskriven receptsamling är en mer traditionell låt-recepten-tala-för-sig-själva-bok. För denna Riddarbageribok spelar på precis rätt strängar för att en mer matlagningsorienterad person som jag skall byta stekspade mot degbunke.
En mycket god bok.
Bara för att visa för mig själv att det inte enbart var på grund av boken som jag kånkade hem flera kilo mjöl så började jag givetvis med att baka baugetter med ett recept från en annan bok. Jag går sådant.
Resultatet belv sådär. Jag tror jag hade lite för mycket mjöl - trots att jag hade mindre mjöl än receptet föreslog. Men jag skall baka baugetter och baka baugetter ingen tills dom är svingoda.
Jag gör sådant också.
Pricken över i var ändå att Hon blev en smula inspirerad av mitt brödbakningshumör och satt igång med tre plåtar kanelbullar. Jag älskar kanelbullar. Jag åt elva stycken på kvällen och mådde sedan illa som en hund som har ätit elva nybakade kanelbullar.
Jag gör sådant.
Jag har fått en himla lust att laga mat och baka nu igen. Inte konstigt kanske, då vårat kök varit ett enda stort kaos i flera månader och nu äntligen är klart.
Hur som haver, jag läste i en bok som jag köpte till Henne förra hösten - eller våren kanske det var. Den heter Riddarbageriets bröd och den är säkert i var mans bokhylla snart. Jag såg nämligen att den var på någon bästsäljarlista. Det var ju roligt. Jag har inte egentligen tittat i boken speciellt förän nu för någon dag sedan. Men det är ju faktiskt fantastiskt vilken trevlig bok det är...skriver jag och känner mig plötsligt som en gammal husmor som står och gräver i de där numera gammaldags farinsockerburkarna. Du vet dom där låga, breda och pratiskt taget kvadratiska, beigebruna mjukplastburkarna med ett runt, mörkbrunt mjukplastlock, innehållandes en mer eller mindre stenhård fast seg mörkbrun klump till farinsocker.
Frågan är om det nya farinsockerupplägget med mer raffinerat och därför torrt, oklibbigt och också mer lätthanterligt farinsocker kanske har förlorat något i smakstyrka gentemot det gamla mörkbruna hårdklibbande farinet. På något sätt hoppas jag det. Det känns bättre om det rejäla smakar mer. Tror jag.
Åter till brödbakarboken då. Det är slående hur mycket överlägsen en välskriven receptsamling är en mer traditionell låt-recepten-tala-för-sig-själva-bok. För denna Riddarbageribok spelar på precis rätt strängar för att en mer matlagningsorienterad person som jag skall byta stekspade mot degbunke.
En mycket god bok.
Bara för att visa för mig själv att det inte enbart var på grund av boken som jag kånkade hem flera kilo mjöl så började jag givetvis med att baka baugetter med ett recept från en annan bok. Jag går sådant.
Resultatet belv sådär. Jag tror jag hade lite för mycket mjöl - trots att jag hade mindre mjöl än receptet föreslog. Men jag skall baka baugetter och baka baugetter ingen tills dom är svingoda.
Jag gör sådant också.
Pricken över i var ändå att Hon blev en smula inspirerad av mitt brödbakningshumör och satt igång med tre plåtar kanelbullar. Jag älskar kanelbullar. Jag åt elva stycken på kvällen och mådde sedan illa som en hund som har ätit elva nybakade kanelbullar.
Jag gör sådant.
april 20, 2004
Repetera repetera
Jag har fastnat i vinkelvolten en smula - men det är kanske precis som vanligt egentligen. Inte fast således - beroende snarare.
Jag kan inte sluta tänka i dessa utförskaruseller. Jag måste tagga ner en smula. Låta tiden gå. Men jag analyserar som vanligt varenda sekund som om det var den sista på jorden. Även fast jag vet att jag överanalyserar, och ibland till och med sönderanalyserar, fortsätter jag okontrollerat.
Frågan är väl i och för sig bara intressant om man ställer den rakt ut - och så jävla dum är jag tack och lov inte. Men det är ändå så att nästan allting kan vara det viktigaste. Det svåraste. Det hårdaste.
Jag måste sluta med allting.
Alltid.
Man dras dock till att undra om noteringar och verklighets-kontroller som denna är ett kvitto på att problemet är under behandling, eller om det är ett kvitto på hur illa det är.
Jag kan inte sluta tänka i dessa utförskaruseller. Jag måste tagga ner en smula. Låta tiden gå. Men jag analyserar som vanligt varenda sekund som om det var den sista på jorden. Även fast jag vet att jag överanalyserar, och ibland till och med sönderanalyserar, fortsätter jag okontrollerat.
Frågan är väl i och för sig bara intressant om man ställer den rakt ut - och så jävla dum är jag tack och lov inte. Men det är ändå så att nästan allting kan vara det viktigaste. Det svåraste. Det hårdaste.
Jag måste sluta med allting.
Alltid.
Man dras dock till att undra om noteringar och verklighets-kontroller som denna är ett kvitto på att problemet är under behandling, eller om det är ett kvitto på hur illa det är.
april 19, 2004
Törnrosasömn efterlyses å det snaraste
Ja, vad kan man säga om den nyss avklarade helgen.
Vad kan man säga om den kommande tiden. Som vilken spärrvakt som helst, sitter jag här och väntar.
Vi blev iallafall äntligen klara i köket i helgen. Nu är det feta middagar in absurdum som väntar. Jag skall baka bröd och göra surstek 24-7 som de säger på transatlantiska. Vi har renoverat i månaderna två. Det känns helt sjukt att det blev klart till slut. Tack och lov har vi dessutom lyckats lösa det femtonspel som våran lägenhet har varit den senaste tiden, då köksmöblemanget samt gamla kylen stått lite piffigt utspridda i lägenheten. Men nu är allting på plats och det är otroligt skönt.
Kul att det blev bra också. Nu är det bara de andra två jätteprojekten kvar. Sen skall jag törnrosasova i ett år.
/Martin Timell
Vad kan man säga om den kommande tiden. Som vilken spärrvakt som helst, sitter jag här och väntar.
Vi blev iallafall äntligen klara i köket i helgen. Nu är det feta middagar in absurdum som väntar. Jag skall baka bröd och göra surstek 24-7 som de säger på transatlantiska. Vi har renoverat i månaderna två. Det känns helt sjukt att det blev klart till slut. Tack och lov har vi dessutom lyckats lösa det femtonspel som våran lägenhet har varit den senaste tiden, då köksmöblemanget samt gamla kylen stått lite piffigt utspridda i lägenheten. Men nu är allting på plats och det är otroligt skönt.
Kul att det blev bra också. Nu är det bara de andra två jätteprojekten kvar. Sen skall jag törnrosasova i ett år.
/Martin Timell
april 15, 2004
Svindel
Svidande vindar i mitt ansikte
Runtblåsande sand klibbar fast tårarna
till en urtidsdeg av krossad sten
och saltvatten
Om natten sveper oron
som en endaste gråsvart dimma
över mig
Andra nätter sover jag
som i vilken rosa dröm som helst
Vuxenhetens stenhårda,
benvita riktighet
sätter mina tankars vattendrag i gungning
Sätt båtar i sjön och ro för att fly
Men också för att leva.
Runtblåsande sand klibbar fast tårarna
till en urtidsdeg av krossad sten
och saltvatten
Om natten sveper oron
som en endaste gråsvart dimma
över mig
Andra nätter sover jag
som i vilken rosa dröm som helst
Vuxenhetens stenhårda,
benvita riktighet
sätter mina tankars vattendrag i gungning
Sätt båtar i sjön och ro för att fly
Men också för att leva.
april 13, 2004
Som ett vattenfall kommer jag att brusa
Sätt ditt finger
på min känsla av förträfflighet.
Sätt ditt finger
på min pirrande nyfikna mage.
Sätt ner alla fötter du har
och fundera på vad som fyller oss
båda två.
Kan du inte se lika bra som jag
att även om dimman tätnar
eller lättar
kommer jag fortfarande stå här
och skava med tumnageln mot framtänderna.
Även om hela havet stormar
kommer jag stå pall,
men samtidigt också förintas.
Jag har allt i en liten ask
och jag funderar ständigt
på hur pass stor den är.
Rymms allt som måste finnas i hela världen
denna gång.
Som ett vattenfall kommer jag att brusa.
Lita på det.
på min känsla av förträfflighet.
Sätt ditt finger
på min pirrande nyfikna mage.
Sätt ner alla fötter du har
och fundera på vad som fyller oss
båda två.
Kan du inte se lika bra som jag
att även om dimman tätnar
eller lättar
kommer jag fortfarande stå här
och skava med tumnageln mot framtänderna.
Även om hela havet stormar
kommer jag stå pall,
men samtidigt också förintas.
Jag har allt i en liten ask
och jag funderar ständigt
på hur pass stor den är.
Rymms allt som måste finnas i hela världen
denna gång.
Som ett vattenfall kommer jag att brusa.
Lita på det.
Lycklig, lycklig, lycklig...
Jaha, då har man idkat lövbränning, vedhuggning, samlag och annat trevligt som hör våren till.
Nu har jag kommit hem från ett par dagar ute i busken. Jag känner mig mer och mer som en figur i vilken Stig Claesson-roman som helst när jag är ute på landet nu för tiden. Det bara blir så. Vi har rensat ur det gamla förrådet, fyllt det nya förrådet med saker som vi rensade ut ur det gamla förrådet. Somligt av allt som fanns i det gamla större fick den eutanesi som troligen det mesta i det där förrådet gjort sig förtjänt av under säkert femton år som bortglömda utensiler. Ett par träbord, någon stol och en och annan annan sak fick således äran att brännas på bål, som vilken påskhäxa som helst.
Jag skall verkligen försöka att ordna det så att jag iallafall kan få en ledig helg den här våren. Det börjar bli tjatigt slitigt nu. Även om köket snart är klart så har jag tvåhundra andra saker på min att-göra-lista.
Två av fem aprilfödelsedagar är avklarade. Det är en märklig dom jag har, att varenda april vara pank som en kyrkråtta. Varje år. Alltid. Men det är ju trevligt att folk har festiviteter och tillställningar. Onekligen.
Jag såg en intervju med Ingmar Bergman på SVT igår. Gubben är gammal nu, lastgammal faktiskt. Men det är ändå slående hur pigg han är - och hur bra han ändå verkar må. Trots en hel del prat om "dämoner", vargtimmar och dyligt så tycker jag han gjorde ett relativt harmoniskt intryck.
Men det är klart, vem skulle inte vara harmonisk om man bodde i ett hus man praktiskt taget ritat själv. Vid havet. På Gotland.
Det skulle ju kunna göra vem som helst Lycklig, lycklig, lycklig...
Nu har jag kommit hem från ett par dagar ute i busken. Jag känner mig mer och mer som en figur i vilken Stig Claesson-roman som helst när jag är ute på landet nu för tiden. Det bara blir så. Vi har rensat ur det gamla förrådet, fyllt det nya förrådet med saker som vi rensade ut ur det gamla förrådet. Somligt av allt som fanns i det gamla större fick den eutanesi som troligen det mesta i det där förrådet gjort sig förtjänt av under säkert femton år som bortglömda utensiler. Ett par träbord, någon stol och en och annan annan sak fick således äran att brännas på bål, som vilken påskhäxa som helst.
Jag skall verkligen försöka att ordna det så att jag iallafall kan få en ledig helg den här våren. Det börjar bli tjatigt slitigt nu. Även om köket snart är klart så har jag tvåhundra andra saker på min att-göra-lista.
Två av fem aprilfödelsedagar är avklarade. Det är en märklig dom jag har, att varenda april vara pank som en kyrkråtta. Varje år. Alltid. Men det är ju trevligt att folk har festiviteter och tillställningar. Onekligen.
Jag såg en intervju med Ingmar Bergman på SVT igår. Gubben är gammal nu, lastgammal faktiskt. Men det är ändå slående hur pigg han är - och hur bra han ändå verkar må. Trots en hel del prat om "dämoner", vargtimmar och dyligt så tycker jag han gjorde ett relativt harmoniskt intryck.
Men det är klart, vem skulle inte vara harmonisk om man bodde i ett hus man praktiskt taget ritat själv. Vid havet. På Gotland.
Det skulle ju kunna göra vem som helst Lycklig, lycklig, lycklig...
april 08, 2004
Jag har förvandlats till en småsur jävel
Utan att egenltligen inse det har jag förvandlats från glad fink till sur svan på mindre än tre månader - iallafall i vissa avseenden. Men jag skall skärpa ihop!
Tiden har varit så knapp de senaste veckorna. Rör det inte Det Stora, så rör det köksombyggnaden, och rör det inte rör så rör det Tallroths. Jag har hunnit med att fira både min storasyster som fyllt 30, samt fira min minsta lillasyster som hunnit bli hela 20 år gammal. Jag har fixat med lägenheten, planerat inför ombyggnaden på landet och börjat styra upp inför en väns stundande svensexa. Jag har jobbat som ett troll, med formgivningen av en magasinaktig katalog - och trycktiden rycker ohjälpligt närmare. Jag har varit flitig i mitt musicerande. Jag har var och hälsat på mina blivande svärfäldrar plus dito släktingar. Jag har varit på Gotland. Jag har varit i Paris. Jag har försökt att hålla huvudet någotsånär över ytan i allt det här kaoset. Men jag insåg igår att jag blivit en småsur jävel den här våren. Inte för att jag egentligen har anledning till det, för det är faktiskt bara roliga saker som händer. Problemet är detta Speedy Gonzales-tempo. Jag hinner inte med allt och allting är jätteviktigt.
Hur som haver, jag insåg igår att jag biter av snabbt, när det inte blir som jag tänkt. Att jag varit otrevligt stressad i telefonen ibland, den här våren. Att jag blivit en småsur jävel helt enkelt.
Men det ger väl sig.
Nu är det halvdag och allt. Levande hjortar på något sätt - men ändå har jag kalendern fullsmockad. Systemet på vägen hem efter jobbet. Sen golvläggning hela kvällen. Upp tidigt imorgon för färd ut till landet. Där det blir husbygge i dagarna tre. Samt matlagning och samkväm. Jag som knappt hade hållt i en hammare innan förra våren har nu förvandlats till värsta snickers-snickaren. Kan hoppa in i Room Service vilken dag som helst - det är bara gotländskan som saknas.
Ser väldigt mycket fram mot bastun på landet. Där tänker jag parkera min då säkert ännu mer trötta lekamen samt en kall pilsner, efter en hel dags arbete vid husbygget.
Glad påsk!
Tiden har varit så knapp de senaste veckorna. Rör det inte Det Stora, så rör det köksombyggnaden, och rör det inte rör så rör det Tallroths. Jag har hunnit med att fira både min storasyster som fyllt 30, samt fira min minsta lillasyster som hunnit bli hela 20 år gammal. Jag har fixat med lägenheten, planerat inför ombyggnaden på landet och börjat styra upp inför en väns stundande svensexa. Jag har jobbat som ett troll, med formgivningen av en magasinaktig katalog - och trycktiden rycker ohjälpligt närmare. Jag har varit flitig i mitt musicerande. Jag har var och hälsat på mina blivande svärfäldrar plus dito släktingar. Jag har varit på Gotland. Jag har varit i Paris. Jag har försökt att hålla huvudet någotsånär över ytan i allt det här kaoset. Men jag insåg igår att jag blivit en småsur jävel den här våren. Inte för att jag egentligen har anledning till det, för det är faktiskt bara roliga saker som händer. Problemet är detta Speedy Gonzales-tempo. Jag hinner inte med allt och allting är jätteviktigt.
Hur som haver, jag insåg igår att jag biter av snabbt, när det inte blir som jag tänkt. Att jag varit otrevligt stressad i telefonen ibland, den här våren. Att jag blivit en småsur jävel helt enkelt.
Men det ger väl sig.
Nu är det halvdag och allt. Levande hjortar på något sätt - men ändå har jag kalendern fullsmockad. Systemet på vägen hem efter jobbet. Sen golvläggning hela kvällen. Upp tidigt imorgon för färd ut till landet. Där det blir husbygge i dagarna tre. Samt matlagning och samkväm. Jag som knappt hade hållt i en hammare innan förra våren har nu förvandlats till värsta snickers-snickaren. Kan hoppa in i Room Service vilken dag som helst - det är bara gotländskan som saknas.
Ser väldigt mycket fram mot bastun på landet. Där tänker jag parkera min då säkert ännu mer trötta lekamen samt en kall pilsner, efter en hel dags arbete vid husbygget.
Glad påsk!
april 05, 2004
Vuxenvals
Mycket av det jag gör nu handlar om olika grader av vuxenhet. Vet jag egentligen vad jag håller på med, eller är jag bara barnsligt förtjust i att låtsas?
Men det här är inte på låtsas. Det är etthundra jävligt uppenbara procent på riktigt. Det har jag bevis på. Ändå viker tanken ibland. Vajar i vinden, som det rågblonda livsavgörande jag faktiskt sått. Men hur skall jag kunna veta att det är nu det är? Hur skall jag kunna veta att det är nu bilden tas, som sedan för så många kommer vara den referensram inom vilken man mäter mig. För det handlar om att mätas. Fru Justitia står med vågskålarna i min hall. Väntar i köket. Sover under sängen. I sängen. Jag vet att tiden kommer då jag skall granskas. Det kan jag förlika mig med. Det som bryr mig förtillfället är frågan om jag borde ha väntat till hon kom självmant - vilket hon alltid gör, förr eller senare. Nu bjöd jag upp till dans själv. Kanske för att jag ville vara den som tog initiativet. Kanske för att jag ville på riktigt. Jag tror det.
De här tankarna är ibland lite för stora för mig. För även om de är mina så kan jag inte göra så mycket mer än att bara se dem hända mig. Överrumpla.
Men det här är inte på låtsas. Det är etthundra jävligt uppenbara procent på riktigt. Det har jag bevis på. Ändå viker tanken ibland. Vajar i vinden, som det rågblonda livsavgörande jag faktiskt sått. Men hur skall jag kunna veta att det är nu det är? Hur skall jag kunna veta att det är nu bilden tas, som sedan för så många kommer vara den referensram inom vilken man mäter mig. För det handlar om att mätas. Fru Justitia står med vågskålarna i min hall. Väntar i köket. Sover under sängen. I sängen. Jag vet att tiden kommer då jag skall granskas. Det kan jag förlika mig med. Det som bryr mig förtillfället är frågan om jag borde ha väntat till hon kom självmant - vilket hon alltid gör, förr eller senare. Nu bjöd jag upp till dans själv. Kanske för att jag ville vara den som tog initiativet. Kanske för att jag ville på riktigt. Jag tror det.
De här tankarna är ibland lite för stora för mig. För även om de är mina så kan jag inte göra så mycket mer än att bara se dem hända mig. Överrumpla.
april 01, 2004
För jag har ju så lite att göra ändå
Det börjar lida mot sitt slut nu. Iallafall vad gäller köksombyggnaden. Av vårat tidigare så trista vitt-i-vitt-kök, har det nu blivit ekskåp, matt pistagefärgat kakel och diskho i porslin.
Det var ju trevligt.
Jag kan inte låta bli att undra hur länge vi kommer bo där. Det känns inte alls som vi bott där så länge än. Almanackan skvallar om lite drygt ett år - och det är väl ändå inte så länge. Hallen har vi hunnit med att renovera. Och sovrummet. Köket står snart klart och resten orkar vi inte engagera oss i just nu. Det är så mycket ändå i år. 2004 ser ut att bli det i jämförelse absolut händelserikaste året någonsin. Totalt överlägset faktiskt. Men det går väl lite i cykler kanske? 1996 hände det ju massor. Så ock 1999. Och 2001. Men 2004 är redan värst. Även om det inte händer en endaste sak till i år. Även om jag ligger still under en sten i en skog från och med nu till och med nyår. Det är redan kört. Det var redan kört på Gotland.
Men bra kört - inte att förglömma!
Som det ser ut nu kommer även påsken att bli ett spektakel utöver det vanliga. Det blir stora hyrbilen och hela gänget, plus doggen, som skall ut och försöka ömsom spika och såga, ömsom äta och dricka. Det blir nog en sjangdobel tillställning. Skulle mer än gärna stanna ett par dagar extra där ute. Bara jag och fröken fräken och några flaskor rödvin. Det vore underbart. Måste komma ihåg att ta med mig oljefärgerna ut. Jag har ju lovat att måla en ko på dörren till gamla vedboden i säkert tre år nu. Men det skall bli av någon gång, det skall det.
För jag har ju så lite att göra ändå.
Det var ju trevligt.
Jag kan inte låta bli att undra hur länge vi kommer bo där. Det känns inte alls som vi bott där så länge än. Almanackan skvallar om lite drygt ett år - och det är väl ändå inte så länge. Hallen har vi hunnit med att renovera. Och sovrummet. Köket står snart klart och resten orkar vi inte engagera oss i just nu. Det är så mycket ändå i år. 2004 ser ut att bli det i jämförelse absolut händelserikaste året någonsin. Totalt överlägset faktiskt. Men det går väl lite i cykler kanske? 1996 hände det ju massor. Så ock 1999. Och 2001. Men 2004 är redan värst. Även om det inte händer en endaste sak till i år. Även om jag ligger still under en sten i en skog från och med nu till och med nyår. Det är redan kört. Det var redan kört på Gotland.
Men bra kört - inte att förglömma!
Som det ser ut nu kommer även påsken att bli ett spektakel utöver det vanliga. Det blir stora hyrbilen och hela gänget, plus doggen, som skall ut och försöka ömsom spika och såga, ömsom äta och dricka. Det blir nog en sjangdobel tillställning. Skulle mer än gärna stanna ett par dagar extra där ute. Bara jag och fröken fräken och några flaskor rödvin. Det vore underbart. Måste komma ihåg att ta med mig oljefärgerna ut. Jag har ju lovat att måla en ko på dörren till gamla vedboden i säkert tre år nu. Men det skall bli av någon gång, det skall det.
För jag har ju så lite att göra ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)