Leve pappaledigheten!

Jag börjar nu, så smått, inse vilka stora fördelar det är att vara pappaledig.
De direkta fördelarna inser man ju tämligen omgående: jag får mer tid med mitt barn och mitt barn får mer tid med mig. Men det är inte bara det.

Innan jag träffade min fru har jag både bott själv och i ett annat samboförhållande. Jag vet vad som krävs för att hålla igång markservicen i en lägenhet där man bor en eller två. Jag har inga som helst problem med att klara av det. Men när vi blev tre och min fru blev mammaledig insåg jag att hon plötsligt var mycket mer angelägen om att städa-diska-tvätta-plocka än vad hon tidigare varit. Jag hade samma nivå som jag haft alltid haft, medan hon, som förut var nöjd med vår gemensamma nivå på städerier plötsligt skulle ha det skinande rent hemma.
Jag hade svårt att förstå det där, jag sa: du är hemma och är mammaledig nu, tagga ner lite med städandet och se till att umgås med grabben och vila om du får tid över. Läs en bok, lyssna på en skiva, lägg en patiens.
Nu efter några månaders pappaledighet förstår jag hennes städbehov. Om man skall vara hemma så här pass mycket som vi är, måste det vara rent i lägenheten. Speciellt om den är så liten som vår. Det går inte att koppla av framför teven så länge köket är kaos. För om köket är kaos när han är vrålhungrig om två timmar blir det jättejobbigt att fixa mat till honom.
Det måste gå smidigt. Så jag förstår hennes städande tidigare i våras.
Jag menar inte att vi är som familjen Skugge nu. Men pappaledigheten har fått mig att inse varför hon plötsligt la städribban så högt i våras. Vi är mer kalibrerade nu, och det är ju strålande.
Vi har på sätt och vis gått igenom samma resa min fru och jag. Iallafall vad det gäller att vara hemma med barn. Sedan om några månader när vi båda jobbar för fullt igen har vi med oss denna gemensamma erfarenhet i bagaget. Det tror jag är bra. Det är som en investering i förhållandet. Båda vet exakt vad som krävs för att underhålla markservicen i en mamma-pappa-barn-familj. Det är lite skillnad, trots allt, mot att vara två vuxna.

Sedan är det inte ofta man får flera månader i rad att umgås med – iallafall i långa stunder – bara sig själv. Det är märkbart vad mycket saker man har i huvudet som man inte har prioriterat tidigare. Allt det där får fritt spelrum när vardagens rutiner inte är speciellt tankekrävande. Det har – iallafall i mitt fall – varit småskrämmande, men säkerligen väldigt nyttigt att beta sig igenom.

På pappagruppen jag var på för någon månad sedan pratade en av killarna (den enda som redan hade hunnit vara pappaledig) om att han var så extremt mycket bättre på jobbet när han kom tillbaka efter fyra månader hemma med sonen. Pappaledigheten gav honom en nödvändig paus från arbetslivet. Han kom tillbaka med en större hunger och större beslutsamhet än han haft tidigare.
Det får givetvis stå för honom – men jag hoppas att det stämmer även för mig.

Om pappaledigheten gör mig till en bättre pappa, en bättre make och bättre på jobbet, är den en överlägsen trestegsraket för vidareutveckling i livet.

Med detta konstaterat är det ännu märkligare att inte fler är pappalediga. Och kom inte dragandes med ekonomi. För jag är pappaledig samtidigt som min fru jobbar heltid men tjänar pengar för en normal halvtid. Vi har lån i miljonklassen på vår lilla tvåa och vi bor i Sveriges dyraste stad. Men vi klarar oss bra ändå. Visserligen är det inte champagne och kaviar varje dag – men det är det verkligen värt när jag får spendera tid med mitt barn.