Trots all tid jag spenderar med barnet. Trots allt jag tvättar och diskar och håller i ordning och plockar in leksaker och plockar ut leksaker. Trots allt gullande med grabben, alla kittlingar, alla pruttljud på magen, kastande i luften och gåstolsrally.
Trots allt hurra och levande hjortar kan jag inte hjälpa att jag blir smått tokig att inte umgås med vuxna människor på dagarna.
Det finns inget jobbrelaterat problem för min hjärna att ta tag i. Det finns inget som måste kluras ut men min hjärna går på högvarv ändå. Och finns det inga problem att lösa, skapar min hjärna dem av sig själv...och tillslut blir jag knäpp.
Hoppas jag kan lära mig att ta det lite cool bananas någon gång.
Just nu känns det som jag har tänkt tillräckligt för de kommande tre åren, eller så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Känner igen mig...
Har nu varit hemma 5 månader och visst är det härligt att ta det lugnt och ha tid för barn och hem. Men åh vad lycklig jag blir när dom ringer/mailar från jobbet med något problem som BARA JAG kan...får t o m bärga mig från att säga att jag kommer in till kontoret och fixar det därifrån...för min dator är lite trög...hehehe
ja det är dubbelt allt detta - man vill finnas till för barnen - men samtidigt jobba och träffa vuxna -det är detta som är det stora problemet och den stora frågan om "att vara hemma med barnen tills de är tre " - eller lämna dom på dagis - och då får man dåligt samvete ..osv .. det är inte lätt alltid..
Absolut. Det är knepiga frågor det här. Personligen tror jag inte att det skulle funka att vara hemma med grabben tills han är tre. Inte i vårat fall iallafall. Vi har inte så många vänner som har barn, så dagis blir nog en perfekt plats att träffa vänner för honom.
Tror nog att han kommer gå på dagis innan ett och ett halvt årsdagen. Men man vet aldrig...
Som sagt det är ganska knepiga frågor det här.
jag intalar mej att det är roligt för ungarna att vara på dagis och träffa kompisar och få stimulans ..men ..det kanske bara är för att jag inte ska ha dåligt samvete att jag lämnar dom där för att jag ska kunna jobba och träffa vuxna hellre.. än att vara hemma med dom --
Skicka en kommentar